FÖRORD
När meddelandet om Frank Buchmans död den 7
augusti 1961 nådde den svenska pressen fick jag,
som medarbetare i en numera nedlagd daglig stockholmstidning,
redaktionsledningens uppdrag att skriva
en minnesruna. Jag skrev en kort artikel där jag
konstaterade att Frank Buchman på 30-talet gjort en
märklig insats i Nordens andliga liv som ledare för
Oxfordgrupprörelsen. Avslutningsvis noterade jag att
rörelsen och speciellt dess egen publicitet under de senaste
åren blivit utsatt för kritik.
Enligt min mening var det en saklig och nyanserad
minnesruna som jag i vanlig ordning lämnade till redaktionen.
Strax efteråt fick jag manuskriptet tiubaka
med beskedet att chefredaktören refuserat det. Ingenting
fick skrivas om Frank Buchman.
Efter den erfarenheten av medveten mörkläggning
av en stor livsinsats och en av de märkligaste andliga
och moraliska fömyelserörelserna i vår tid, har
jag känt ett växande behov att få ge ett personligt
bidrag till en rättvis värdering av Frank Buchmans gärning
och till en aktualisering av hans budskap som
tycks mig mer angeläget än någonsin.
Därför är jag tacksam att nu kunna presentera mitt
bidrag, tio år efter Frank Buchmans död och femtio år
efter Oxfordgruppens födelse.
NILS GÖSTA EKMAN
سويدية