»DEN GLÖMDA FAKTORN»
Skådespelet "Den glömda faktorn" skrevs i Amerika under det
andra världskriget av engelsmannen Alan Thornhill, tidigare docent
i klassiska språk vid Oxfords universitet. Under den period,
då Tyskland och Ryssland kämpade tillsammans mot de västliga
demokratiema, var det Amerikas uppgift att vara demokratiernas
arsenal. Men söndringen inom folket var ett hot mot dessa amerikanska
strävanden. Det fanns ingen samlande idé.
I Moralisk Upprustnings kamp för sunda hem, lagarbete i
industrien och enhet i nationen hade Alan Thornhill sett en
samlande id6 i funktion. Han hade sett konflikter mellan arbetarna
inbördes och mellan alla olika läger inom industrien
lösas enligt principen "vad som är rätt och icke vem som
har rätt". Varje hem och verksamhet kan på det sättet
bli en kampenhet i slaget om demokratien. Författaren skriver
själv:
''För några år sedan satt jag som lärare i stilla avskildhet i
ett av Oxfords gamla murgrönsklädda colleges. Ibland, när de
nedbrytande krafterna tycktes ta överhand i världen, £underade
jag på om det var därför att det fanns för många människor
som jag - sådana som bara höll föreläsningar om saker. Och
så beslöt jag en dag att. packa ihop mina böcker och ge mig ut
för att lära känna människorna, de människor som i hem, på £abriker
och i internationella sammanhang får hjulen att gå runt.
Jag begav mig över havet till Amerika. Jag besökte stora fabriker
och träffade arbetsgivare och arbetare. Men fram£ör allt såg jag
med egna ögon Moralisk Upprustnings arbete i industrien. Jag
kände, att här var något som världen måste få reda på. Kunde
det göras mera verkningsfullt än genom ett skådespel?
En vacker sommarmorgon vid stranden av Lake Tahoe i Kali-
£ornien satte jag mig upp i sängen med ett` ryck, fick tag i ett
skrivblock - och med bävan beträdde jag okända stigar. Men
här, där duglighet och er£arenhet saknades, kom inspirationen
strömmande - lugnt, säkert och så snabbt, att min ilande penna
och mina fingrar knappt kunde följa jämna steg med orden
på eftermiddagen var två akter skrivm.
Jag delade rum med en gammal skolkamrat, tennisspe
Bunny Austin. Då jag på kvällen berättade för honom, a
hade skrivit två akter på ett skådespel, var han hövhg me
tresserad. Då jag erbjöd mig att på fläcken läsa dem högt för
honom, var han fortfarande hövlig men inte entusiastisk. Då jag
slutat, var han visst lika överraskad som jag själv. 'Tror du att du
kan skriva tredje akten?" frågade han med vördnad i rösten. "Det
är jag inte säker på", svarade jag. "Det är bäst du gör det med
detsamma, medan du har gnistan'', sa han. Jag gjorde det följande
dag, och så kom "Den glömda faktorn" till. . . På varenda punkt
har spelet vuxit ffam ur livet sådant det är. De som uppträder
spelar inte teater. De lever det som de framställer. Det är därför
som åskådarna i sitt eget liv upplever fortsättningen på skåde-
spelet långt efter det ridån gått ner.
Suédois
