Den glömda faktorn

»DEN GLÖMDA FAKTORN»

Skådespelet "Den glömda faktorn" skrevs i Amerika under det

andra världskriget av engelsmannen Alan Thornhill, tidigare docent

i klassiska språk vid Oxfords universitet. Under den period,

då Tyskland och Ryssland kämpade tillsammans mot de västliga

demokratiema, var det Amerikas uppgift att vara demokratiernas

arsenal. Men söndringen inom folket var ett hot mot dessa amerikanska

strävanden. Det fanns ingen samlande idé.

I Moralisk Upprustnings kamp för sunda hem, lagarbete i

industrien och enhet i nationen hade Alan Thornhill sett en

samlande id6 i funktion. Han hade sett konflikter mellan arbetarna

inbördes och mellan alla olika läger inom industrien

lösas enligt principen "vad som är rätt och icke vem som

har rätt". Varje hem och verksamhet kan på det sättet

bli en kampenhet i slaget om demokratien. Författaren skriver

själv:

''För några år sedan satt jag som lärare i stilla avskildhet i

ett av Oxfords gamla murgrönsklädda colleges. Ibland, när de

nedbrytande krafterna tycktes ta överhand i världen, £underade

jag på om det var därför att det fanns för många människor

som jag - sådana som bara höll föreläsningar om saker. Och

så beslöt jag en dag att. packa ihop mina böcker och ge mig ut

för att lära känna människorna, de människor som i hem, på £abriker

och i internationella sammanhang får hjulen att gå runt.

Jag begav mig över havet till Amerika. Jag besökte stora fabriker

och träffade arbetsgivare och arbetare. Men fram£ör allt såg jag

med egna ögon Moralisk Upprustnings arbete i industrien. Jag

kände, att här var något som världen måste få reda på. Kunde

det göras mera verkningsfullt än genom ett skådespel?

En vacker sommarmorgon vid stranden av Lake Tahoe i Kali-

£ornien satte jag mig upp i sängen med ett` ryck, fick tag i ett

skrivblock - och med bävan beträdde jag okända stigar. Men

här, där duglighet och er£arenhet saknades, kom inspirationen

strömmande - lugnt, säkert och så snabbt, att min ilande penna

och mina fingrar knappt kunde följa jämna steg med orden

på eftermiddagen var två akter skrivm.

Jag delade rum med en gammal skolkamrat, tennisspe

Bunny Austin. Då jag på kvällen berättade för honom, a

hade skrivit två akter på ett skådespel, var han hövhg me

tresserad. Då jag erbjöd mig att på fläcken läsa dem högt för

honom, var han fortfarande hövlig men inte entusiastisk. Då jag

slutat, var han visst lika överraskad som jag själv. 'Tror du att du

kan skriva tredje akten?" frågade han med vördnad i rösten. "Det

är jag inte säker på", svarade jag. "Det är bäst du gör det med

detsamma, medan du har gnistan'', sa han. Jag gjorde det följande

dag, och så kom "Den glömda faktorn" till. . . På varenda punkt

har spelet vuxit ffam ur livet sådant det är. De som uppträder

spelar inte teater. De lever det som de framställer. Det är därför

som åskådarna i sitt eget liv upplever fortsättningen på skåde-

spelet långt efter det ridån gått ner.