Vad kan jag göra?

"Men vad kan jag göra?" Detta är ofta en retorisk fråga för miljontals människor, för det finns en djupt rotad övertygelse hos många av oss att individuella ansträngningar är meningslösa. De som tror annorlunda betraktas som dårar.

Det är sant att vissa typer av politiska regimer gör allt som står i deras makt för att utesluta människor från beslutsfattande på alla nivåer. Detta politiska utanförskap skapar en stor frestelse, för även när individuella ansträngningar skulle kunna förändra situationen på ett positivt sätt är människor inte längre redo för ansvar och har inga idéer att erbjuda.

Denna logik leder oss vidare: om vi inte kan påverka vårt samhälle positivt, kan vi inte heller påverka det negativt. Även om vi personligen är inblandade i korruption känner vi alltså inte vårt ansvar. "Vem är vi att vara ansvariga? Vi är ju ingen." Det är vår granne, myndigheterna, systemet, som måste klandras. Att lägga skulden på någon, eller ännu hellre på något opersonligt, är roten till det onda. Att vara ett offer snarare än en förövare känns alltid bättre. Men när rollen som hjälplöst offer som ibland "tvingas" av oövervinneliga onda krafter att göra otäcka saker blir vår andra natur, får det fruktansvärda konsekvenser - och ondskan har inget slut.

Men hur kan jag tro att mina personliga val spelar någon roll i en större värld? All min erfarenhet tycks säga mig att jag är liten, ensam och frånkopplad. Eller gör den det?

När jag arbetade på ett av Moskvas universitet fanns det en period då myndigheterna tvingade olika professurer och institutioner att gå samman och bilda mycket större institutioner och professurer med bredare ansvarsområden. Jag var ordförande för en liten institution som undervisade naturvetarstudenter i främmande språk. Min institution slogs, utan vårt samtycke, samman med tre andra institutioner. Den nya ordföranden startade ett projekt som gick ut på att tvinga studenterna att köpa vissa läroböcker och om de inte lydde hotades de med utvisning. Det var ett direkt brott mot rysk utbildningslagstiftning. Det förekom också en hel del mobbning av lärare för att få dem att delta i projektet, och för många verkade det som om de inte hade något val. Men mina kollegor och jag vägrade att dras in i några korrupta aktiviteter, och vi blev aldrig direkt bestraffade för vårt motstånd.

Samtidigt gjorde det faktum att vi var en del av ett ostrukturerat och absurt stort och korrupt organ, med våra röster nedtystade, lärarna fullständigt modfällda och en del lämnade universitetet för gott. De som stannade kvar längtade efter att bli en självständig enhet igen.

Ett och ett halvt år senare fick universitetet en ny rektor och ett kort fönster öppnades där vi kunde agera mer beslutsamt. Vi skrev ett brev till de nya universitetsmyndigheterna med argument för varför det var viktigt att ha en specialiserad avdelning för språkundervisning för naturvetarstudenter för att språkundervisningen skulle bli effektiv. Plötsligt fick vi gehör för våra argument och trots att det följde månader av kamp återfick vi till slut vår tidigare status. Vi blev inte en idealisk institution efter det - men vi blev ett mycket mer motiverat och kreativt kollektiv som kunde starta fruktbara initiativ till förmån för studenterna.

Det var ett mycket lokalt fall som inte hade något inflytande på några större frågor i mitt land, men det övertygade mig och, hoppas jag, några av mina kollegor om att det enda rätta är att hålla sig till lagen och etiken i alla situationer, även om det i början kan verka hopplöst. Det som behövs är tillit till att om man följer sin inre röst så kommer nödvändig hjälp på ett eller annat sätt att ges - så som skedde med vårt lilla kollektiv under vår svåra resa.

Florence Nosley, en IofC-äldste från Frankrike, berättade nyligen sin egen historia om ett personligt initiativ som jag tycker verkar mycket uppmuntrande. I maj i år utmanades hon av oroligheter som startade i Nya Kaledonien - en plats som ligger så långt bort från Frankrike att vanliga människor sällan hade tänkt på den tidigare. Till och med i franska medier dök det bara upp i nyheterna när saker gick fel där. Florence själv hade visserligen alltid varit bekymrad och oroad över situationen, men hon kunde inte föreställa sig hur hon skulle kunna hjälpa till. "Ett ifrågasättande började inom mig", säger Florence, "inte bara om Nya Kaledonien, utan om livet i allmänhet och relationer mellan människor. Hon skrev några rader och skickade dem till några tidningar som "läsarkorrespondens". I sin artikel föreslog hon inte en färdig lösning, som många skulle frestas att skynda på, utan föreslog att alla fransmän i stället för att gräla och bråka borde "tala om att alla borde komma fram till en bättre förståelse av situationen". En universell lösning på alla kriser, skrev Florence, "skulle kunna vara orden 'lyssna, reflektera, förstå, lära och sedan (om)bygga'".

Till hennes förvåning publicerades hennes brev i två tidningar. Även om hon inte hade någon aning om vilken reaktion de väckte hos läsarna kände hon sig uppmuntrad att ta ytterligare ett steg. Efter att president Macron upplöst parlamentet och utlyst tidiga val fick Florence en tanke om att skicka dessa rader till de tio nyvalda parlamentsledamöterna från hennes provins och till ledarna för de olika politiska partierna i Frankrike. Hon fick två svar från parlamentsledamöter, vilket tydde på att hennes ord hade hörts och gav några beslutsfattare en tankeställare.

Florence tillägger: "Även om det är komplicerat, även om vi inte vet vart vi ska, har jag tagit ett litet steg och jag väntar på nästa - det är vad vi kan göra som vanliga människor. Små steg som det här hjälper mig att inte längre vara en passiv åskådare i dessa situationer, utan en del av lösningen på de problem som ligger bakom dem.

Vissa kanske tycker att det är för svagt att skriva brev - situationen i världen är så akut att den kräver en revolution, inte brev.

Men ibland, när de skrivs vid rätt tillfälle, kan även brev orsaka revolutioner. För nästan två år sedan intervjuade jag Sturla Johnson, en norsk läkare och MRA/IofC-volontär, för mitt filmprojekt. Han berättade historien för mig - hela berättelsen finns publicerad på den här webbplatsen.

I ett nötskal läste Sturla i tidningen att de norska myndigheterna beslutat att ge skatteavdrag för mutor till företag som var tvungna att betala personer i Indien eller Afrika för att få nödvändiga affärskontrakt. "Det slog mig verkligen", säger han. Eftersom Sturla hade arbetat som MRA-volontär i många år i afrikanska länder kände han till korruptionsproblemet i Afrika bättre än de flesta. Det var en allvarlig fråga som inte var lätt att hantera. Men att medvetet uppmuntra till mutor var för mycket, tyckte han. "Jag satte mig ner och skrev ett protestbrev till finansministern, som är den högsta skattemyndigheten i Norge, där jag sa att detta var helt oacceptabelt. Och jag fick fyra vänner att skriva under brevet tillsammans med mig. Som ett resultat av detta blev Sturla inbjuden av norsk TV att delta i en paneldiskussion om korruption. Fallet togs upp i Stortinget och blev snart en stor diskussion över hela landet. Några månader senare meddelade finansministern att skatteavdraget för mutor skulle upphöra. Kort därefter blev det en fråga för Världsbanken, vilket i sin tur gav upphov till en kedjereaktion i många länder och internationella organisationer. Senare drog Världsbanken i sin World Development Report 1997 slutsatsen att korruptionen blockerar utvecklingen i fattiga länder.

"Det första är att göra det onda man upptäcker till en fråga", tillägger Sturla. "Och sedan kommer idéer om hur man kan utforma och stoppa det.

I ett av våra samtal påpekade Sturlas kusin Jens Jonathan Wilhelmsen, en annan livslång MRA/IofC-arbetare från Norge: "Landet flyttas av människor - av en person, hundratals människor, tusentals människor - men människor. Någon myntade uttrycket "Jätten är medmänniskorna". Det är människorna som avgör vilken roll nationen tar.

Länder och kontinenter drivs av oansenliga, ofta osynliga val som var och en av oss gör varje dag, och det vore "underlägset tänkande", som Frank Buchman kallade det i sitt "Visbytal", att tro att dessa val är för små för att ha något samband med globala frågor. "Att rädda en sönderfallande civilisation" börjar med mitt val att skriva ett brev eller helt enkelt hålla mig till lagen när ingen annan gör det. Vi kan inte i förväg veta vilken händelsekedja vi kan utlösa genom att göra det, men vi kan identifiera det onda, lyssna till vår inre röst, reflektera över vad vi hör och försöka ta itu med frågan på ett ärligt sätt, med de medel som står till buds. Och sedan lämna revolutionen till Gud.

Elena Shvarts, Moskva