Kapitel 12
Den korta versionen
Oxfordgrupprörelsen var en särpräglad och tidstypisk internationell väckelserörelse som slog igenom i Norge hösten 1934, då Frank Buchman, rörelsens upphovsman, och ett internationellt teambesökte landet. Dess inflytande fortsatte att verka fram till ockupationen 1940 och var som störst 1934-35. Därefter minskade anslutningen, men det var först och främst i och med lanseringen av slagordet moralisk upprustning 1938 och krigets utbrott på våren 1940 som det blev en stor nedgång. Buchman förblev rörelsens obestridde ledare så länge han levde. Här i landet leddes arbetet av Erling Wikborg, Fredrik Ramm, Sten Bugge, Sigmund Mowinckel och Eiliv Skard i samarbete, de bildade ett nationellt team. I offentliga sammanhang var det främst Ronald Fangen, Fredrik Ramm och Carl Joachim Hambro som syntes. Oxfordgrupprörelsen riktade sig främst till individer och det var framträdande individer som representerade den och utvecklade den vidare.
Oxfordgrupprörelsen var namnet på ett nätverk av individer som möttes i grupper, lokalt eller i anslutning till olika yrken. Rörelsen var principiellt emot att bygga ett eget kyrkosamfund och åstadkom istället en löst organiserad väckelse som blev större än sig själv. Några av de väckta tog aktivt del i rörelsen genom grupper och team. De flesta gjorde inte det men var istället aktiva i sin kristna församling, framför allt i den norska kyrkan. Oxfordgrupprörelsens nätverk i Norge omfattade troligtvis ett par tusen personer, men utan medlemsregistrering och fasta rapporter om arbetet är det omöjligt att exakt fastslå hur många det rörde sig om. Oxfordväckelsen var långt större än rörelsen och den spred sig explosionsartat.
Karakteristiskt för Oxfordgrupprörelsen var inriktningen mot bestämda målgrupper. Först och främst vände man sig till de ledande inom olika samhällsskikt i hopp om att åstadkomma en social väckelse uppifrån och ned. Det skedde i liten grad i Norge, där väckelsen var starkast i samhällets övre skikt och mellanskikten. Politiskt sett fick Oxfordgrupprörelsen här i landet en borgerlig karaktär, men på andra håll varierade det. Den fick t.ex. stort gensvar bland arbetare i Sverige, där flera socialistledare, med Harry Blomberg som den mest kände, anslöt sig till rörelsen. Oxfordgrupprörelsen hade också sitt största stöd i städerna med Oslo som centrum.
Buchman formade Oxfordgrupprörelsens innehåll och metoder genom att välja ut, justera och blanda samman element från olika kristna traditioner och kyrkosamfund och rörelsen kännetecknades av både pietistiska och liberala drag. Liksom pietismen poängterade ’oxfordteologin’ att den enskilda människan behövde en egen erfarenhet av väckelse, som följde ett bestämt mönster, och personliga berättelser om omvändelse fick en framträdande plats i vittnesbörden och den övriga förkunnelsen. Rörelsen stod för en etiskt orienterad och kulturvänlig fromhet som fäste avseende vid samhällsansvar och kulturansvar och på kristendomens sociala budskap. Den påminde därigenom om den liberala teologin och särskilt så som den amerikanska ’Social Gospel’- riktningen uttryckte det.
Flera moment skiljer Oxfordgupprörelsen från samtida väckelserörelser. Den presenterade sig själv som odogmatisk men karakteriserades ändå av sin lära, ’oxfordteologin’ med synd och etik som huvudpunkter, sammanfattade i de fyra absoluten. Individen och samhället skulleförvandlasgenom en kristen världsrevolution som började med individens syndabekännelse, med viljan att ställa tillrätta och en ändrad livsstil. Centralt i allt detta var tanken att den Helige Anden på ett konkret sätt ledde mänskorna till de rätta valen för sig själva och för samhället. Även om rörelsen var ekumenisk var den ett led i en gemensam protestantisk väckelsetradition. I Norge präglades den av starka lutherska drag, eftersom många präster och medlemmar i den norska kyrkan slöt sig till den. Oxfordgrupprörelsen hade starka korporativa drag som förde med sig att man riktade sig till yrkesgrupper. Man hade också en egen sekulär terminologi som speglade den utåtvända och offensiva attityd som karakteriserade de till rörelsen anslutna och den instabila politiska kontext i vilken den uppstod. Oxfordgrupprörelsen kan kallas en mansväckelse, eftersom förhållandevis flera män blev berörda av den och i jämförelse med andra väckelserörelser deltog i dess arbete. Oxfordgrupprörelsens jargong var dessutom mycket maskulin och använde sig av en krigsmetaforik.
Metodiskt sett lade Oxfordgrupprörelsen vikt vid stilla stund, bekännelse, vittnesbörd och själavård och hade egna arbetsformer med gruppmöten, teamarbete,housepartiesoch kampanjer. Den första samlingen i Norge, i Hösbjör, med många deltagare var en nyskapelse i norsk kyrkohistoria, och fick stor uppmärksamhet i medierna. Det var något nytt att kända personer bjöds in till ett väckelsemöte i ett fashionabelt hotell. Kändisar som Ronald Fangen och Fredrik Ramm upplevde ett kristet genombrott under detta houseparty, och under följande år arrangerade gruppfolk i Norge mer än 40större och mindre houseparties i hela landet. Vissa av dessa vände sig enbart till ’gruppfolk’, andra till speciella yrkeskategorier, men de flesta var öppna för utomstående, som enligt arrangörernas mening borde utgöra en majoritet av deltagarna. Dessa s.k. houseparties var viktiga för rekrytering, utbildning, gemenskap och identitet mellan människor från olika landsdelar och länder. Väckelsen växte i början mest genom de stora kampanjerna i Oslo, Bergen och Trondheim. Mötena var större än tidigare väckelsemöten både när det gällde antal, differentiering och publicitet. De stora mötena sprängde alla ramar i landets största möteslokaler och kyrkor. Det fanns också möten för kvinnor, för män, möten för olika yrkeskategorier, ett nytt slags möten individer emellan, därtill ett till synes outtömligt behov av själavård. Journalisterna höll sig noggrant informerade om de olika arrangemangen och den borgerliga pressen gav positiva rapporter om det som skedde. Dagbladetoch Arbeiderbladetvar kritiska. Oavsett inställning till den var Oxfordgrupprörelsen en mediahändelse 1934-35.
Med tiden ändrade Oxfordgrupprörelsen sitt innehåll under denna period. 1934 lades huvudbetoningen på den enskildes förvandling.Den klara väckelseförkunnelsen och väckelseböljan som följde i dess spår gjorde att flera konservativa kristna ledare inte visste hur de skulle förhålla sig till rörelsen. Till att börja med höll sig många avvaktande och uppfattade Oxfordgrupprörelsen som teologiskt vag eller alltför liberal. Många som tillhörde den liberala fraktionen anslöt sig till eller sympatiserade sig med rörelsen. Sommaren 1935 tog Indremisjonen officiellt avstånd från Oxfordgrupprörelsen, därför att den saknade både ’läran’ och ’korset’, och ungefär samtidigt tonade väckelsen av något. När den politiska situationen i Europa förvärrades, fäste Oxfordgrupprörelsen en allt större vikt vid samhällets förvandling. Slagordet moralisk upprustning lanserades 1938, och rörelsen utvecklades gradvis mot en ideologi som skulle ge demokratierna ett religiöst-ideologiskt alternativ till tidens totalitära ideologier. Detta ledde till att intresset för rörelsen svalnade något, men fram till fram till ockupationen kan men med stöd av fakta fortfarande kalla Oxfordgrupprörelsen för en väckelserörelse. Ockupationen blev vändpunkten. Då stagnerade verksamheten, ’gruppfolk’ i Norge isolerades från varandra och från sina internationella kontakter. Internationellt sett förändrade sig rörelsen väsentligt under krigsåren, och under efterkrigstiden framstod MRA inte som en tydlig kristen väckelserörelse. Anslutningen i Norge nådde aldrig mellankrigstidens nivåer igen.
Till skillnad från pietistiska väckelser var Oxfordgrupprörelsen öppen mot kulturlivet och kulturoptimistisk. ’Gruppfolk’ ville återkristna kulturlivet genom att engagera sig i det. I jämförelse med tidigare väckelserörelser anslöt sig många kulturpersonligheter och konstnärer till Oxfordgrupprörelsen och gick aktivt in för att påverka medierna, skönlitteraturen och annan konst. Ronald Fangen lanserade en egen litterär genre, som också spreds till de andra nordiska länderna, Oxforddemonstrationen. Den offensiva kultursynen ledde till krasst motstånd från kulturradikalt håll, där man också reagerade negativt till rörelsens fokus på individerna och bristen på konkreta politiska lösningar. Det finns knappast någon av tidigare norska världsrörelser som i löpet av så kort tid blivit så ensidigt negativt värderad och så karikerad som Oxfordgrupprörelsen.
Även om Oxfordgrupprörelsen varade bara några få år i Norge kom den att prägla norskt kultur- och kristenliv både då och senare. Många initiativrika och resursstarka människor anslöt sig till den och tog emot impulser som de använde i annat kristet arbete. Eftersom detta skedde på individnivå kan det vara svårt att identifiera rörelsens påverkan på kulturlivet och kristenlivet under efterkrigstiden. Det gör den inte mindre väsentlig, och kristna kulturinstitutioner som tidningen Vårt Landoch Norsk Kirkeakademi fick på sin tid betydande draghjälp av ’gruppfolk’. Detsamma gäller Kristelig Folkeparti.
Oxfordgrupprörelsen var en originell, individcentrerad, kontextberoende, sammansatt och borgerlig världsrörelse. Den var större i sin samtid och viktigare för framtiden än som framgått i kyrkohistorien. Den var inte en misslyckad väckelse som försvann utan resultat, men den var annorlunda, utmanande och öppen för förändringar. Den var väl anpassad för den religiösa marknaden under mellankrigstiden, och framstod för många som ett rationellt val. Den förändrade sig under och efter andra världskriget. Under kriget tycktes andra religiösa erbjudanden med fasta ramar vara mer attraktiva, och få väckelserörelser har i och för sig överlevt en längre tid om de inte fått fastare ramar. När Oxfordgrupprörelsen utvecklade sig mot en ideologi, förlorade den flera marknadsandelar än den vunnit och många ville ha en tydligare kristen anknytning än MRA och senare Initiatives of Change som en tvärreligiös, ideologiskt präglad rörelse kunde erbjuda. Det var svårare att rekrytera till en ideologiskt orienterad rörelse än till en kristen väckelserörelse. Detta förhindrar inte att ’gruppfolk’ påverkat norskt kristenliv och kulturliv, antingen de fortsatte i rörelsen eller distanserade sig från den. Bildligt talat är det ett faktum att Buchman och hans medarbetare satte i Norge i brand 1934 – även om branden nådde sin kulmen, den kristna världsrevolutionen uteblev och väckelsen avtog. Oxfordgrupprörelsen vitaliserade delar av norskt kulturliv genom människor som hade upplevt en väckelse eller förnyelse och engagerade sig utanför rörelsen. Dessutom öppnade många kristna sig mer för kulturlivet och fick en öppnare ekumenisk inställning genom mötet med Oxfordgrupprörelsen. Fortfarande pyr det i kolen efter ’oxfordbranden’ i flera norska organisationer och institutioner.
Svenska översättning Finn Harald Wetterfors, Falun
Norwegian Bokmål