"Allt handlar om ledarskap

Kim Beazley Senior var en sällsynt person - en ärlig politiker som förtjänade beundran och förtroende från alla sidor av politiken. "Det handlar om ledarskap" var rubriken i Melbournes The Age måndagen den 15 oktober. Australiens premiärminister John Howard hade just utlyst allmänna val och hävdade att landet inte behöver något nytt eller gammalt ledarskap, utan bara "rätt" ledarskap. Samtidigt hade den 17:e kongressen för kommunistpartiet just inletts i Peking, där man kommer att välja det kommunistiska Kinas femte generation av ledare. I sitt öppningsanförande framhöll president Hu Jintao styrning som en nyckelfråga i en tid då många kineser är frustrerade över korruption och överdriven byråkrati.

Med tanke på att ledarskapsfrågorna är mycket aktuella är det gripande att tidningar i Storbritannien och Australien har hyllat Kim Beazley Senior, en av Australiens framstående politiker som avled fredagen den 12 oktober. I dag tycks politiken ofta vara reducerad till en vetenskap om PR och fokusgrupper, och politikernas uppgift tycks vara att hitta den mytomspunna "medelvägen" och modigt förklara "här står jag". Som ett resultat av detta har vi i stället för ledarskap "följare". Beazley var inte en sådan politiker. Premiärminister John Howard beskrev honom som "en man med mycket höga principer" som "stöddes av en stark kristen tro". "Hans uppträdande och beteende, både i parlamentet och i det allmänna utförandet av sitt ansvar som minister, satte en mycket hög standard". Oppositionsledaren Kevin Rudd sade att Beazley Senior - far till den tidigare oppositionsledaren Kim Beazley - var en tjänare och ledare av högsta rang.

I ett gemensamt uttalande tillsammans med utbildningstalesmannen Stephen Smith sade de att Labourpartiet hade "förlorat en ikon" som hade "genomfört några av de mest betydelsefulla utbildningsreformerna i Australiens historia". Många av oss i parlamentet skulle inte vara här om det inte vore för Kims bidrag, sade de. Med sådana hyllningar (och löftet om en statlig begravning) kan man förlåta icke-australier att tro att Beazley måste vara en före detta premiärminister. Det var han inte. Beazley tillbringade 28 av sina 32 år i parlamentet i vad som, som han en gång förtvivlat, var "Hennes Majestäts permanenta opposition". Ett år innan australiensarna röstade fram Whitlam Labour-regeringen till makten, sade Beazley till en konferens i Indien: "Jag har kommit att tro att oppositionens verkliga funktion är att tänka bättre än regeringen när den har framgång. Det är först då som en alternativ politik kan utformas och sociala framsteg äga rum.

Nästan tre decennier i oppositionen hade visat honom att "motivfrågan är nyckeln till sociala framsteg ...". Om ditt motiv är makt, kommer du sannolikt att förvränga sanningen. Om ditt motiv är sanningen kommer du att vara lämplig för makten". Han var utbildningsminister under några få korta år 1972-75. Många av de förändringar som han genomförde kom från hans tid i oppositionen - vilket blev möjligt eftersom han var känd som en man med integritet vars motiv man litade på av politiker från båda sidor av parlamentet. Han kunde till exempel samarbeta med den liberala ministern (senare generalguvernör) Sir Paul Hasluck inför den historiska folkomröstningen 1967 som för första gången erkände aboriginerna som australier i folkräkningen.

När Samväldets regering inrättade ett ministerium för aboriginalfrågor bad premiärminister Harold Holt om Beazleys råd. Senare, som utbildningsminister, införde Beazley förändringar som gjorde det möjligt för aboriginerna att få skolundervisning på sina egna språk - tidigare hade ursprungsbefolkningens barn blivit slagna för att de talade något annat än engelska i skolan. I början av kampen för aboriginernas landrättigheter lades en petition fram till parlamentet. Skrivet på Yolgnu Matha-språket och översatt till engelska begärde petitionen att parlamentet skulle tillsätta en särskild kommitté, "tillsammans med kompetenta tolkar, för att höra Yirrkala-folkets åsikter". Från oppositionsbänkarna lade Beazley fram framställningen för parlamentet och yrkade på att den särskilda kommittén skulle bildas och betonade att detta inte var en partifråga... Det handlar inte om att regeringen ska ställas inför rätta. Det är detta parlament som står inför rätta. Sedan hände något sällsynt i australisk politik: Paul Hasluck, den ansvarige ministern, reste sig och accepterade omedelbart oppositionens förslag. Jag har bara sett detta hända en gång på 32 år, sade Beazley. Tidigt i sin politiska karriär skickades Beazley av parlamentet för att närvara vid 1953 års kröning av drottning Elizabeth II.

Intresserad av idéerna om moralisk upprustning (som Initiatives of Change då hette) beslöt han att tillbringa en vecka på IofC-centret i Caux i Schweiz på vägen tillbaka. En vecka blev till sju. Jag var tvungen att erkänna att det jag såg i Caux var mycket mer betydelsefullt för freden och förnuftet i världen än vad som vid den tiden gjordes i den australiska politiken", mindes han senare. Han antog utmaningen från en vän från det brittiska Labourpartiet att göra experimentet att ta sig tid ensam för att söka Guds vägledning, utan att ha "något att bevisa, inget att rättfärdiga och inget att vinna för sig själv" (en chockerande subversiv sak att säga till en politiker, sade han senare). Experimentet blev till en vana och en vägledande princip och gav upphov till hans övertygelse om att han borde göra rehabiliteringen av aboriginerna till en central punkt i sitt offentliga liv. När han år senare tilldelades en hedersdoktorstitel av Australian National University, stod det i motiveringen: Det har under de senaste åren blivit populärt att erkänna de orättvisor som har begåtts mot aboriginerna. Men under det senaste halvseklet var detta långt ifrån populärt. Under denna tid har få personer gjort lika mycket, och ingen har gjort mer än Beazley, för att åstadkomma denna attitydförändring. I dag är många cyniska när det gäller politiker. Exemplet Kim Beazley Senior visar att det är möjligt att vara ärlig i politiken och att en person med integritet kan vara effektivare i oppositionen än många mindre "ledare" som uppnår höga ämbeten.