Den här sidan har översatts automatiskt.
"Planering faller under den Helige Andes avdelning och jurisdiktion. Jag läste denna mening i Klaus Bockmuehls bok, Att lyssna till den Gud som talarsom min fru Susan och jag har använt för vår morgonstund i stillhet. Den stoppade mig i mina spår! Ja, jag tror på att söka Guds vägledning i mitt liv när det gäller värderingar, syfte och relationer, men planering?
Bockmuehl skriver utifrån ett djupt bibliskt perspektiv. Han konstaterar i sin genomgång av Apostlagärningarna att den Helige Ande ibland gav instruktioner som verkade kontraintuitiva och inte strategiska. Den första kristna missionen var inte en produkt av mänskligt resonemang (t.ex. "Om vi närmar oss uppgiften på det här sättet kommer den att få störst genomslagskraft"). När den Helige Ande instruerar Paulus och hans team att inte bege sig till provinserna Asien och Bithynien verkar det "avsiktligt gå stick i stäv med sådana mänskliga beräkningar". Dessa provinser var naturliga mål; "de stod näst på tur geografiskt och med tanke på deras folkrika städers betydelse för missionen".
Ändå påpekar Bockmuehl hur effektivt det "anmärkningsvärt lilla antal människor" som sändes ut för att föra budskapet till Samarien, Etiopien, Grekland och Rom var. "Detta tillvägagångssätt skulle inte ha valts av människor med rationella, beräknande attityder.
Vad ska vi göra av detta? Det kan väl ändå inte betyda att vi skall överge all strategisk planering. Jag tror att vi har fått förmågan att resonera av en anledning. Jag tror inte att Bockmuehl föreslår att vi ska ignorera detta. Men under de senaste decennierna har alla ideella organisationer, inklusive andligt baserade organisationer som min egen, blivit alltmer pressade att mäta, utvärdera, prioritera och ja, att planera. Kanske förlorar vi ibland behovet av att söka visdom hos en högre makt ur sikte.
Paulus och hans medarbetare "skilde inte på vad och hur, utan överlämnade det ena till Gud och det andra till människor". Bochmuehls skrift är en nyttig påminnelse om att den ultimata strategen är den som är medveten om alla faktorer, varav många vi kanske inte kan förutse. Det är ingen tillfällighet att min svärfar Alan Thornhillsförsta pjäs hette The Forgotten Factor.
Jag påminns om en tid i början av 2000-talet när vårt Hope in the Cities-program i Richmond, Virginia, hade expanderat nationellt och jag ständigt reste både över hela landet och internationellt. Stora finansiärer stödde oss. Det var ett strategiskt och viktigt arbete. Men i några brev till kollegor nämnde jag den växande känslan av press och utmattning. Det fanns också interna utmaningar i teamet.
En helg erbjöds Susan och jag att använda en väns stuga vid foten av Blue Ridge Mountains. Medan vi tittade på solnedgången fick vi den första skissen till vad som slutligen blev Community Trustbuilding Fellowship. I stället för att ständigt resa till andra städer låg fokus på att ta med samhällsledare till Richmond och använda staden som ett pågående "laboratorium" för lärande. Hittills har deltagarna kommit från 16 delstater och de tillämpar nu de värderingar och färdigheter de lärt sig i sitt arbete inom delstatsregeringen, hälso- och sjukvården, utbildningsväsendet, näringslivet, trossamfund och gräsrotsorganisationer. Och idag inspirerar denna modell till liknande insatser på alla kontinenter.
Detta initiativ var inte bara ett resultat av mänsklig planering, även om det förvisso spelade en viktig roll i dess utveckling och genomförande. Det var en produkt av att man skapade utrymme för reflektion och avsiktligt lyssnande till "den Gud som talar". Jag tycker att det är nyttigt att reflektera över denna erfarenhet och hoppas att jag är mer uppmärksam i dag.
English