Den här sidan har översatts automatiskt.
"Siffror är viktiga, men människor är viktigare." Detta var en livslång övertygelse hos den nederländska industrimannen Frederik (Frits) Philips, som under tio år, från 1961 till 1971, var president och ordförande för det multinationella elektronikföretaget Philips.
Företaget, som ursprungligen tillverkade glödlampor, gav världen en rad produkter, bland annat de första elektriska rakhyvlarna 1938, de första kamerorna för färg-TV-sändningar, kassettbandspelaren och, på senare tid, cd-skivan.
Philips Corporation, med säte i Eindhoven, blev Europas största elektronikföretag. Som företagets vice ordförande på 1950-talet övervakade Frits Philips företagets expansion till 50 länder med försäljning i över 70 länder.
Ändå var han långt ifrån vänsterns bild av en exploaterande kapitalist. Även om han var en ivrig förespråkare av fri marknadsekonomi såg han alltid Philips-fabrikerna, särskilt i utvecklingsländerna, som en viktig sysselsättning och inkomstkälla samt som en garant för kompetens och teknik.
Han kunde till och med hävda att Karl Marx var en av hans förfäder, och Frits berättade gärna för affärskollegor bakom järnridån att Karl Marx hade arbetat med Das Capital i hans farfars hem i Zaltbommel. Marx' mor, Henriette, var svägerska till Philips farfars farfar, Lion, som förde långa politiska diskussioner med den unge Marx under hans frekventa besök i Lions hem. Frits Philips trodde att hans fars och farbrors känsla för social oro utvecklades ur dessa diskussioner, och Frits skrev i sin självbiografi 45 år med Philips (1978): "Vi hade aldrig känslan av att vi betraktades som föraktliga kapitalister".
Frederik Jacques Philips föddes 1905 i Eindhoven. Hans far Anton och farbror Gerard hade grundat en glödlampsfabrik där 1891. Från Frits tidigaste barndom talades det i familjen alltid om "fabriken". Han studerade vid det dåvarande tekniska universitetet i Delft och tog sin examen i maskinteknik 1929. Han arbetade bland annat som svarvmekaniker vid Alfred Herberts verktygsmaskinfabrik i Coventry. Under sitt andra studieår träffade han "kvinnan i mitt liv", Sylvia van Lennep, och de gifte sig i Haag 1929.
Han började arbeta för Philips 1930 som chef för plastfabriken Philite, som hade 28 000 anställda och tillverkade radiodelar. Han blev biträdande verkställande direktör för hela företaget 1935 och när hans far blev ordförande i styrelsen 1939 utsågs Frits till verkställande direktör under företagets ordförande Frans Otten.
Frits personliga integritet och omsorg om de anställdas välbefinnande stärktes av att han 1934 introducerades till Oxfordgruppen, den kristna rörelse som var föregångare till Moral Re-Armament (MRA). Detta blev en livslång inspirationskälla för honom, särskilt under krigsåren.
När Tyskland ockuperade Nederländerna 1940 evakuerade Philips styrelseledamöter till USA och lämnade Frits, 35 år gammal, hemma med ansvar för företagets 19 000 nederländska arbetare. Företaget lydde nu under rikets luftfartsministerium, och Frits fann sig själv i en skicklig katt- och råttlek med de tyska myndigheterna. Det var en situation som kanske är unik i industrihistorien. Frits såg som sin uppgift att hålla ihop företaget och samtidigt bidra så lite som möjligt till den tyska krigsansträngningen. Detta innebar bland annat att medvetet tillverka felaktiga radioventiler, dölja förmågan att tillverka vapen och vara så improduktiv som möjligt. Företaget fortsatte att tillverka glödlampor och Tyskland tillät Philips att exportera till neutrala länder, vilket höll försäljningsorganisationen igång.
År 1943 inrättade Philips en fabrik inne i ett tyskt koncentrationsläger i Vught, nära Eindhoven. Det var på tyskarnas uppmaning men Frits förhandlade fram det sista ordet när det gällde övervakning och anställning. I fabriken monterades radiomottagare och Philishave-rakrar. Detta gav jobb åt Philips judiska anställda som hade fängslats och bidrog till att rädda deras liv. 1996 hedrade Israel Frits Philips med Yad Vashem-medaljen som en av de "rättfärdiga bland folken".
Den största faran kom 1943, när den allierade befrielsen blev mer överhängande och de nederländska arbetarna började strejka. SS arresterade honom och när nyheten om hans arrestering spreds gick alla anställda ut i generalstrejk. Den kommenderande SS-generalen hotade att avrätta Philips och andra chefer i ledningen. Detta föranledde en hastig återgång till arbetet. Frits hölls fängslad i fem månader innan han släpptes.
När den allierade invasionen inleddes 1944 spreds rykten om att Tyskland hade en lista över högt uppsatta holländare som man planerade att deportera till Tyskland . Philips flydde genom sitt kontorsfönster när tyska vakter anlände till företaget. Han cyklade iväg och höll sig gömd på vänners vindar och på landsbygden tills Eindhoven befriades två månader senare. Han visste att det skulle vara dödsstraff att bli tillfångatagen, men han litade på att han var säker tack vare en gudomlig försyn och en inre uppmaning som tycktes visa när han skulle byta gömställe. Under tiden arresterades Sylvia och hölls kvar i Vught i ett försök att få honom att bryta sin täckmantel. Men hennes egen tro gav henne sinnesfrid och hon vägrade att avslöja var han befann sig. Hon släpptes strax innan lägret flyttades till Tyskland i september 1944.
Efter kriget började återuppbyggnadsarbetet. Till skillnad från Frankrike och Tyskland förblev Nederländerna praktiskt taget strejkfritt under efterkrigsåren, till stor del tack vare den trepartsstiftelse för arbete, där arbetsgivare, fackföreningar och regeringen deltog, som Frits Philips hjälpte till att inrätta. Industrikolleger och fackföreningsledare hade varit tillsammans under tysk fångenskap, vilket gav dem möjlighet att brainstorma om efterkrigstidens framtid.
Ett stort inflytande på Frits liv och tänkande under efterkrigsåren var hans regelbundna deltagande i industrikonferenser vid MRA-centret i Caux, Schweiz, som hade öppnats 1946. Där träffade han fackföreningsmedlemmar samt unga och blivande politiker från utvecklingsländer. Som ett resultat av dessa möten i Caux visste en minister eller tjänsteman "att jag inte bara var en affärsman som strävade efter sitt eget intresse, utan att jag hade ett större intresse som innefattade utvecklingen i hans land".
Frits tog över ledningen av företaget 1961 och startade tv-fabriker i Asien och Latinamerika, inledde ett samriskföretag med Matsushita i Osaka, Japan, för att tillverka katodstrålerör och förvärvade det krisande brittiska tv-företaget Pye i Cambridge. Under hans ordförandeskap 1961-71 växte företaget från 226 000 anställda till 367 000 i hela världen, samtidigt som omsättningen ökade från 4,9 miljarder till 18,1 miljarder gulden (485 miljoner pund till 2,2 miljarder pund), även om vinsten minskade.
När Philips lanserade fickkassettspelaren 1963 delade företaget tekniken med konkurrenter, t.ex. Grundig, för att öka den globala marknaden. Philips kassettspelare sålde dubbelt så många som förväntat. Samma sak skulle senare hända när Philips delade sin teknik för cd-skivor med Sony. Men Frits Philips var besviken över att företaget inte kunde utveckla en miljövänlig Stirling-"varmluftsmotor" och tekniken såldes till ett företag i Michigan.
Efter sin pensionering startade Frits Philips 1986 gruppen Caux Round Table (CRT) med ledande europeiska, japanska och amerikanska företagsledare. Han hade blivit orolig när han läste en intern Philips-rapport där japanerna anklagades för att dumpa konsumtionsvaror på den västerländska marknaden under självkostnadspris, och han fruktade ett växande handelskrig. Han ansåg att det fanns ett behov av att bygga upp förtroende och öppenhet mellan företagsledarna. CRT:s principer för näringslivet offentliggjordes 1994 och innehåller begreppet mänsklig värdighet och den japanska metoden kyosei, som tolkas som "att leva och arbeta tillsammans för det gemensamma bästa". Det ansågs vara den första internationella kodexen för bästa praxis som skrevs av så högt uppsatta industrimän och presenterades vid FN:s sociala toppmöte i Köpenhamn 1994. Den har sedan dess blivit ett standardverk som översatts till 12 språk.
Frits Philips var en stark familjefar och en ivrig anhängare av fotbollslaget PSV Eindhoven, som grundades av Philipsföretaget 1913, och deltog i de flesta hemmamatcherna. Hela Eindhoven firade hans 100-årsdag den 16 april 2005 och gav sig själv namnet Frits Philips City för dagen. Den nederländska premiärministern var en av hans besökare. "Har du inget bättre för dig?" Frits frågade.
Frederik Jacques Philips, affärsman, född Eindhoven den 16 april 1905, gift med Sylvia van Lennep 1929 (död 1992), fyra döttrar (en sjuk), tre söner, död Eindhoven den 5 december 2005.
Denna dödsruna publicerades först i The Independent, Storbritannien , den 7 december 2005.
English