Den här sidan har översatts automatiskt.
Fotografen och filmskaparen David Channer ägnade sitt liv åt att göra filmer om försoning och förlåtelse. Hans känsliga tillvägagångssätt gjorde det möjligt för honom att komma nära människor som normalt inte skulle ha låtit sina historier berättas.
Hans företag, FLT films, har fått sina initialer från en av Channers mest bestående filmer, For the love of tomorrow (1986), om den franska motståndsledaren och parlamentsledamoten Irene Laures liv efter kriget. Hon hade "önskat Tysklands totala förintelse" på grund av sin sons lidande i Gestapos händer, men fortsatte att arbeta för fransk-tysk försoning efter en djupgående upplevelse som gjorde det möjligt för henne att förlåta. De smärtsamma erfarenheterna gjorde Laure ovillig att godkänna en film om sitt liv, men Channer inspirerade henne att göra det "för morgondagens kärlek". Filmen dubbades till 17 språk och sändes i så skilda länder som Libanon och USA.
Samma känslighet hade gjort det möjligt för Channer att göra sin första viktiga dokumentär 14 år tidigare, ett porträtt av William NKomo, en av grundarna av ANC Youth League och en vältalig förkämpe för rasjämlikhet i Sydafrika. Få trodde att det var möjligt för en engelsman att göra en film om en svart nationalist under apartheidregimens höjdpunkt, men Channers personliga relation till Nkomo, liksom till personerna i alla hans filmer, gjorde att han vann.
David De Renzy Channer föddes i Quetta i Indien, nu i Pakistan, i december 1925. Hans far, generalmajor George Channer från 7th Gurkha Rifles, var vice generaladjutant i den indiska armén och adjutant hos kung George VI. Hans farfars far, Sir Annesley De Renzy, var generalkirurg i den indiska armén.
Channer kom till England vid åtta års ålder. Han utbildades vid Wellington College och tog värvning i Royal Engineers 1944. Han gick ut först i sin kurs vid Ripon Officer Cadet Training Unit och skickades till Cambridge University i sex månader innan han återvände till Indien i november 1945. Han gick med i Bombay Sappers and Miners i Poona (nu Pune) och steg i graderna till kapten.
Fältmarskalk Sir Claude Auchinleck, överbefälhavare för den indiska armén, erbjöd honom nu att bli en av hans ADC:er. Channers svar på detta erbjudande blev en vändpunkt. Han hade en djup kristen tro och hade blivit intresserad av idéerna i Moral Re-Armament (MRA), den internationella rörelse som grundats av den lutherske prästen Frank Buchman. Han tog till sin vana att under tystnad söka Guds inspiration, och efter att ha rådfrågat en indisk vän bestämde han sig för att inte ta tjänsten utan lämna armén helt och hållet.
År 1947 seglade han till Amerika, där hans intresse för fotografi ledde till att han anslöt sig till det pressteam som bevakade Frank Buchmans arbete, under ledning av Arthur Strong, vars porträtt av C.S.Lewis hänger i National Portrait Gallery.
Channers fotografiska talanger uppmärksammades av Tom Blau, grundare av Camera Press, som blev något av en mentor. Channers bilder av Nasser, Nehru, U Nu, U Thant, Diem, Buthelezi, Indira Gandhi, JF Kennedy och den unge Saddam Hussein publicerades i tidningar över hela världen.
1956 gifte sig Channer med Kirstin Rasmussen. De tillbringade en stor del av sitt tidiga äktenskap i Indien, där Channer först försökte sig på dokumentärfilm, uppmuntrad av Rajmohan Gandhi, en sonson till Mahatma Gandhi. Tjugofem år senare porträtterade han själv Rajmohan Gandhi i Encounters with Truth (1990), som visades på internationella filmfestivaler och sändes över hela Asien.
Under sina år i Indien och Sydostasien drogs Channer till buddhismens filosofi och meditativa praktik. Han återlämnade en gammal tibetansk tanka, som hade kommit i hans ägo genom en familjevän, till Dalai Lama som en gest av upprättelse för brittiska förseelser i Tibet.
Channers tre filmer om Kambodja härrörde från hans vänskap med Renée Pan, änkan efter Pan Sothi, utbildningsminister i Lon Nol-regeringen, som försvann på de röda khmerernas dödsfält. Efter att ha sett For the Love of Tomorrow i USA kontaktade hon Channer och uppmanade honom att göra en Khmer-version för att bidra till försoningen i Kambodja vid tiden för det FN-sponsrade valet 1993.
Channer fortsatte tillsammans med sin son Alan att göra The Serene Smile (1995) och The Serene Life (1996), om buddhismens roll i Kambodjas återhämtning efter folkmordet och efter kriget. The Serene Life innehåller den enda långa intervju som patriarken och Nobelpriskandidaten Venerable Maha Ghosananda gav till ett professionellt filmteam. Mer än 1 000 videokopior av dessa filmer distribuerades av internationella givarorganisationer över hela landet. Hans tredje kambodjanska film, The Cross and the Bodhi Tree (2001), utforskade en fransk katolsk prästs och en engelsk anglikansk nunnas möte med buddhismen. Filmen godkändes av Vatikanen som "mycket kraftfull ... mycket användbar i vår dialog".
Vid det här laget hade Channer utbildat en rad blivande filmskapare, som ibland blev förbryllade över hans kombination av militär frenesi och buddhistiskt lugn. Som en australiensisk produktionsassistent uttryckte det: "Det var svårt att hålla jämna steg med den här befälhavaren. Jag visste aldrig om jag skulle samla trupperna, se gräset växa eller beställa ytterligare fem kopior av en video på swahili."
Channer firade sin 80-årsdag förra året, kort efter att han återvänt från norra Nigeria där han och hans son arbetade med vad som skulle bli hans sista film, The Imam and the Pastor. Filmen, som kommer att premiärvisas på FN i New York den 28 november och lanseras i parlamentet i London den 6 december, handlar om det fredsskapande arbete som utförs av imamen Mohammed Ashafa och pastorn James Wuye, som en gång var bittra fiender.
Krucifixet som hänger ovanför Channers säng på det hospice där han dog fick han av en muslim från Palestina.
Denna artikel publicerades först i Independent den 28 september 2006
David De Renzy Channer, fotograf, kameraman, filmregissör och fredsarbetare: född Quetta, Indien, 18 december 1925; gift med Kirstin Rasmussen 1956 (en son); död London, 15 september 2006.
English
