Vändpunkter vid den dansk-tyska gränsen

Tillsammans med över 90 personer från de nordiska länderna och andra länder deltog jag nyligen i ett Initiatives of Change-möte nära den danska gränsen till Tyskland. Detta gränsområde har sett många konflikter under de senaste hundra åren, men är nu ett levande vittne till möjligheten att fiender kan bli vänner.

Under mötet förklarade en framstående journalist en del av bakgrunden till ett komplext stycke historia. Den brittiske statsmannen Lord Palmerston lär ha sagt: "Bara tre personer har någonsin riktigt förstått affären med Schleswig-Holstein - prinsgemålen, som är död - en tysk professor, som har blivit galen - och jag, som har glömt allt om den."

Två krig 1854 och 1864 ledde till tysk hegemoni över större delen av Schleswig, men efter Tysklands nederlag i första världskriget fastställdes den nuvarande uppdelningen av Schleswig i en nordlig dansk del och en sydlig tysk del. Detta ledde till betydande minoriteter i varje del, med fortsatta friktioner mellan de två folken.

Vid det nordiska mötet fick vi lyssna till en danska med tyskt ursprung, Urte Hvidt, som nu är i slutet av 80-talet. Under andra världskriget togs hon och hennes syskon vid sju års ålder av sin mor till Flensburg i Schleswig för att undkomma kriget i Hamburg, medan deras far arbetade som läkare vid fronten. I den tyska skolan upplevde hon fientlighet från barnen i den danska skolan. Efter kriget återförenades familjen. Vid det laget hade hennes mamma blivit en självständig kvinna och de gamla rollerna i familjen fungerade inte. Skilsmässa var nära men genom ett möte med IofC:s föregångare Moral Re-Armament(MRA) fick hennes föräldrar hjälp att hitta tillbaka till varandra. De köpte ett stort hus med 17 rum på den danska sidan av den tyska gränsen för att skapa en mötesplats - "en plats för försoning" - där olika människor kunde komma och bo.

De måste ha haft en liten men verklig del, tänkte jag, i att förändra atmosfären i Schleswig till vad den är idag.

En vändpunkt kom 1955 när Bonn-Köpenhamnsdeklarationerna fastställde rättigheterna för både tyska och danska minoriteter. Varje person gavs frihet att välja vilken kultur man ville tillhöra. Ny respekt utvecklades till den punkt där det idag finns ett nära gränsöverskridande samarbete, till exempel studentutbyte. En lokalpolitiker från den tyska minoriteten i en stad i närheten av där vår sammankomst hölls valdes nyligen till borgmästare i den (danska) staden.

Jag vände mig till For A New World-plattformen för mer information om 1955 års avtal, eftersom jag hade hört att Moral Re-Armament kan ha haft en liten del i att bygga upp det nödvändiga förtroendet mellan några viktiga politiker på båda sidor av klyftan. Jag hittade några av svaren i böcker av Keld Jørgensen - Danmark 1938-1955 - och Garth Lean - Gode Gud, det fungerar!.

"1953", förklarar Jørgensen, "införde Tyskland en ny vallag som innebar att politiska partier som fick mindre än fem procent av rösterna inte fick några platser i de regionala och nationella parlamenten. Denna "femprocentsklausul" tillämpades i valet till Schleswig-Holsteins parlament hösten 1954. Den danska minoritetens parti fick 3,5 procent av rösterna och uteslöts därför ur parlamentet, trots att 42.242 personer hade röstat på det. Den tyska minoriteten i Danmark, som i det senaste valet endast hade fått 9.721 röster, blev däremot representerad i det danska parlamentet. Denna uppenbara orättvisa underblåste fiendskapen i Danmark mot Tyskland."

Enligt en artikel i den danska dagstidningen Jyllandsposten den 24 april 1962 inleddes de första dansk-tyska kontakterna som ledde till Bonn-Köpenhamnsdeklarationerna i Caux (konferenscentret Moral Re-Armament i Schweiz).

När krisen var som värst blev Ole Bjørn Kraft inbjuden till en middag hemma hos Christian Harhoff, en redare som hade spelat en sådan roll för att föra samman människor under den tyska ockupationen. Kraft var ledare för det konservativa oppositionspartiet och hade nyligen varit utrikesminister. Keld Jørgensen och Garth Lean, tillsammans med sina fruar, var också med på middagen. "Kraft hade just deltagit i en internationell MRA-konferens ", skriver Jørgensen, "där han hade sett bevis på försoning mellan människor i Frankrike och ledare i Marocko och Tunisien, som nu var på väg att bli självständiga. Han sade att vändpunkten verkade ha varit den inspiration som några av dessa människor hade funnit när de hade 'sökt Guds väg' i tystnad. En av de närvarande frågade: "Varför inte pröva det i den här situationen med Tyskland?"

Ur denna tid av stillhet växte tanken fram att "det skulle kunna vara till hjälp om Kraft kunde träffa Heinrich Hellwege, en tysk kabinettminister som också hade varit i Caux, även om de två männen aldrig hade träffats. Mötet arrangerades och efter att ha fått den danske utrikesministerns stöd begav sig Kraft till Hamburg, åtföljd av Garth Lean. ... Efter att ha talat om alla de frågor som var aktuella var de två männen tysta tillsammans och sökte inspiration från Gud. Då sade Hellwege: 'Vi tyskar, som har gjort Danmark djupt orätt, måste ta initiativet'."

Garth Lean tar upp historien: "Hellwege begav sig direkt efter lunch till Bonn. Han träffade förbundskansler Adenauer vid ankomsten och förbundskanslern, som redan hade upplevt hur Caux hade hjälpt till att försona Frankrike och Tyskland, agerade omedelbart." Den danska regeringen fick en inbjudan att skicka en delegation för att förhandla i Bonn. "Förhandlingar följde och kom till ett lyckligt slut den 29 mars. Lösningen har officiellt beskrivits som 'en av de mest, kanske den mest, betydelsefulla händelsen i dansk utrikespolitik under femtiotalet', och så sent som den 27 maj 1969 hävdade ministerpresident von Hassel i Schleswig-Holstein att avtalet var det mest liberala som fanns i hela världen (*Berlingske Tidende*)."

"Kraft är angelägen om att inte överdriva betydelsen av sitt initiativ", avslutar Lean, "men det verkar ha spelat en viktig roll i ett viktigt ögonblick."