Vive la France!

En stor del av världen har under flera veckor frossat i TV-sport. Först de olympiska spelen och sedan Paralympics. Vilket spektakel; vilka folkmassor, vilken entusiasm. Att ta toppidrotten från stadion till gator och parker i en av världens största städer. Tony Estanguet, ordförande i organisationskommittén, utlovade vid invigningsceremonin för Paralympics en revolution - inte en ny stormning av Bastiljen, utan en världsomspännande revolution som skulle förändra vårt sätt att se på idrott och handikapp. En revolution i hur vi alla uppfattar vår gemensamma mänsklighet. Och vi har verkligen upptäckt sporter som vi inte visste fanns, och blivit djupt berörda av dessa fantastiska idrottare. Breakdance med kryckor? Ja, nu har vi sett det!

Nepal gav sin första paralympiska medaljör ett hjältevälkomnande när jublande folkmassor kom för att se taekwondospelaren Palesha Goverdhan återvända hem från Paris. Okänd och obemärkt när hon åkte, "Jag höll mitt löfte, jag tog med mig en medalj hem. Den här prestationen är inte bara för mig, utan för alla", sa 21-åriga Goverdhan, som vann brons vid Paralympics 2024, i ett tal när hon kom hem. Det var den första pallplatsen i Paralympics för Himalayanationen, som aldrig har vunnit en medalj i OS. Goverdhan sa att det hade varit en "lång väntan" för Nepal att vinna en medalj!

Så, Vive la France! Det finns gemensamma drag, en delad mänsklighet mellan oss alla som människor. Men de nationella skillnaderna är fascinerande. Ett av de bästa råden jag fick som ung var att leva utifrån uppskattning och inte jämförelse. Jag känner personligen inte till två länder som ligger så nära varandra geografiskt, och vars historia är så tätt sammanflätad, som verkar tycka om och förstå varandra så lite! Britterna har ett antal elaka skämt om Frankrike i stil med "underbart land, men invånarna är mer problematiska! Men samtidigt, 1940, när Frankrike stod inför nederlag och ockupation av de nazistiska arméerna, föreslog Churchill på fullt allvar en union mellan de två länderna, med den franska regeringen tillfälligt evakuerad till London, och med budskapet att endast en del av vår nya union var besegrad och ockuperad av fienden.

Min fars stora kärlek i livet var Tyskland och det tyska språket. Han studerade där före kriget och övervägde självmord när kriget bröt ut, och det var hans vänner i det som då hette Moralisk omrustning som hjälpte honom att inse att han inte behövde hata tyskarna för att bekämpa ondskan som hade tagit över det land som han älskade. Så han tjänstgjorde i uniform, inom den militära underrättelsetjänsten. Som barn, på en semester i Frankrike, visade han oss fältet där han tillbringade sin första natt i Frankrike efter D-dagslandningen i Normandie. Senare i tonåren, när jag arbetade med MRA i Frankrike, träffade jag franska vänner som mindes honom som en julgubbe som kom med dyrbara militära ransoner att dela med sig av, och nyheter och publikationer och tidskrifter från MRA!

Jag har bott flera år i Frankrike och kan säga att jag inte bara älskar deras land, utan jag älskar också fransmännen och räknar några av dem som mina närmaste vänner. För många britter var "Europa" aldrig en kärleksaffär, utan alltid en fråga om intresse. När jag lärde känna människor i Alsace och Lorraine förstod jag att det europeiska projektet, kol- och stålgemenskapen, sedan Europeiska ekonomiska gemenskapen och nu Europeiska unionen först och främst var en metod för att läka och binda samman länder som hade bekämpat varandra tre gånger på 70 år, till en sådan kostnad för hela världen.

En mycket kär fransk vän var Irène Laure, en pionjär i dessa steg mot helande och försoning.

Irènes historia återberättas på ett underbart sätt av en annan fransk vän, Jacqueline Piguet. Tyvärr oöversatt, publicerade jag senare en broschyr med Jacquelines brev till sina föräldrar, skrivna från ruinerna av Tyskland 1947.

En annan viktig person som jag bara hann träffa före hans död var den franske existentialistiske filosofen Gabriel Marcel. Gabriel Marcel skrev om MRA: "det globala och det intima är sammanlänkade på ett överraskande sätt".

En annan vän, Michel Sentis, fungerade som ung man som mellanhand mellan Frank Buchman, grundaren av MRA, och den franske politikern Robert Schuman. Buchman kunde inte mycket franska och Schuman ingen engelska, så Michel fungerade som tolk och sekreterare, tog emot meddelanden från Buchman och ringde på Schumans dörrklocka och gick in. En annan värld: inga vakter eller säkerhet. Tyvärr är den lilla boken där Michel beskriver allt detta oöversatt, liksom hans viktiga historia om de ibland problematiska relationerna mellan MRA och den romersk-katolska kyrkan (Michel var katolik). Men en bok som han författade tillsammans med Charles Piguet finns tillgänglig på franska och engelska.

Under 1950- och 60-talen pågick ett stort arbete i Frankrike inom fackföreningarna och industrin. En nyckelperson i dessa kampanjer var Robert Carmichael, en av ledarna för den franska och europeiska juteindustrin.

Sedan president Macron utlyste extraval befinner sig Frankrike i ännu en stor politisk kris. En annan sida av deras nationella karaktär. Efter att ha beundrat perfektionen och panache i OS och Paralympics undrade min fru och jag om inte Macron återigen borde upplösa parlamentet och överlåta regeringen till de två organisationskommittéerna!