Världen får en ny dimension

"[Anden] kopplar världen till en ny dimension av liv och tanke" (Frank Buchman, 1955)

Det är lätt att tro att Frank Buchmansfrämsta mål var att lappa ihop en trasig värld. Det är förvisso sant att han ville hitta svar på krig och sociala konflikter - han var en praktisk person med en instinkt för problemlösning. Men gång på gång pekar hans tal på att han hade ett djupare underliggande syfte: han trodde att mänskligheten kunde upptäcka ett nytt sätt att leva och tänka. Inför andra världskriget talade han till exempel om behovet av en "helt ny livsfilosofi" och en "helt ny filosofi för ansvarsfullt tänkande"; och efter kriget, i ett tal kallat "Andens elektronik " (1955), antydde han att Guds Ande arbetade för att öppna upp en ny fas i mänsklighetens liv; Anden "hakar fast" världen vid en "ny dimension av liv och tänkande", sa han. Kort sagt ville han inte bara hitta lösningar på angelägna globala problem, utan också ompröva antaganden om hur världen borde styras.

Vad hade Buchman i åtanke? En ledtråd kan kanske hittas i en bok som han läste när han var i Kina 1916-17, Inspirationens hemlighet av den sydafrikanske författaren Andrew Murray - en inflytelserik person i de YMCA-kretsar som Buchman rörde sig i. Buchmans läsning av detta korta verk, som är en antologi med citat från den engelske 1700-talsmystikern William Law, spelade en viktig roll för att göra upplevelsen av Guds "vägledning" till ett formativt inslag i hans liv. En av bokens huvudpoänger är idén om att människor ständigt kan vara öppna för att ta emot andlig inspiration. "Ständig inspiration", skriver Law, är lika nödvändig för ett liv i godhet, helighet och lycka som ständig andning är för kroppens liv. "Önska ingenting annat än att varje ögonblick av ditt liv ska ges till Gud", förklarar han och påpekar att Guds natur kan definieras som en "vilja till allt gott". Laws tanke här, skulle jag vilja påstå, sammanfattar en viktig aspekt av vad Buchman strävade efter: Buchman menade att människor ständigt kunde "lyssna" efter en djupare eller högre visdom.

Det är välkänt att Buchman förespråkade den så kallade "tysta tiden på morgonen", en metod som han började använda när han arbetade som präst på ett college i Pennsylvania före första världskriget. Han formulerade en gång en mening för att beskriva de olika faser som kunde ingå i en stilla stund: "Ut ur sig själv, in i Kristus, ut till andra, ut till världen." Hans tal här om att gå "ut" ur sig själv och "in" i Kristus pekar på en tro på att människor kunde frigöras från självupptagenhet till vad vi skulle kunna kalla en annan inre miljö: en plats där deras energi och motivation skulle uppdateras av den kärleksfulla andliga verklighet som kallas Gud. Men Buchman trodde inte att "tystnad" var något som bara gällde själva den tysta tiden. I en djupare mening trodde han att ett lyssnande i bön kunde leda till en nyorientering som påverkade alla aktiviteter under en människas dag. En ständig öppenhet i hjärta och själ var möjlig.

I sitt tal "Idéer är Guds vapen för en ny värld" (1957) talade Buchman om möjligheten till ett ständigt inre lyssnande: "Människan har förmågan att ta emot idéer från Gud. När människor agerar utifrån dessa idéer finner de en ny riktning för sig själva och sina nationer. Nu tror jag att vi bör leva så att Gud kan tala till oss när som helst på dygnet". Han ansåg att det var viktigt att upprätthålla denna ständiga förbindelse med Gud eftersom han trodde att Guds Ande alltid var fräsch och ny: en relation med Skaparen är en levande och växande sak, och dag för dag, ja, ögonblick för ögonblick, uppenbaras nya möjligheter att tjäna mänskligheten och nya sätt att uttrycka eviga sanningar.

Att lyssna efter inspiration innebar enligt Buchman också att vara uppmärksam på mänsklighetens bästa visdom, som kommer från alla delar av samhället och från olika kulturer och traditioner. Det krävdes ett öppet hjärta och en ny anda för att locka fram och kombinera det bästa hos var och en och på så sätt få mänskligheten att nå sina högsta mål. När han 1940 talade om USA påpekade han till exempel att landet utöver energi, resurser och människor behövde en "ny anda" om det skulle kunna uppfylla sitt öde - "en anda som står över parti, klass, ras, åsikter eller personliga fördelar". Det var en poäng han gjorde på olika sätt om många länder. För att skapa en bättre värld behövdes "Guds och människans kombinerade visdom", konstaterade han en gång. Här fanns en vision om demokratin som ett medel för att locka fram och mobilisera de bästa egenskaperna hos alla: för det som Buchman efter 1945 ibland kallade "inspirerad demokrati".

Vissa observatörer har påpekat att det fanns en "lyssnande" kvalitet i Buchmans eget sätt att vara och interagera med människor. Den engelske journalisten A. J. Russell, författare till Endast för syndare (1932) - en inflytelserik bok om Oxfordgruppen - skrev om honom: "Det är omöjligt att överhuvudtaget förstå Frank om man inte tänker sig att han alltid befinner sig i Guds närvaro, lyssnar efter vägledning och tar emot [andlig] kraft." Ett par decennier senare noterade en av Buchmans medhjälpare, engelsmannen Jim Baynard-Smith, att Buchman ofta verkade söka inspiration, även i den hektiska miljö som cocktailpartyn och mottagningar utgjorde: "[Han var] vaken, som fågeln på kvisten ... lyssnade för att fånga den svagaste viskningen av Gud. Sedan, som ett segel som fylls på, gav han sig iväg på en ny kurs, med kropp och själ böjda efter den rådande brisen av vägledning, i full gång, fri."

Allt detta ska inte tolkas som att Buchman hade en alldeles speciell linje till Gud och därför alltid hade rätt i alla frågor. Men det säger oss något om vilken typ av liv han strävade efter och vad han trodde att mänskligheten var kapabel till. Buchman ville visa på möjligheten till ett annat sätt att "vara" i världen, vilket skulle leda till ett mer effektivt och kreativt sätt att "göra" saker; och han ville göra detta tillgängligt för människor av alla trosuppfattningar och bakgrunder. Hans förespråkande av "absoluta moraliska standarder" kan förstås i detta ljus: han ansåg att moraliska discipliner var nödvändiga för att människor skulle kunna behålla sin andliga grund och sitt öppna hjärta och för att de skulle kunna behålla sin känsla för socialt ansvar. Osjälviskhet och moralisk integritet var avgörande för att fria samhällen skulle vara stabila och livskraftiga, menade han.

Det bör sägas att Buchman var långt ifrån ensam om att ha dessa intressen och insikter. Law, som i likhet med Buchman var influerad av luthersk mystik, var en tydlig förespråkare för ett liknande synsätt. Men kontemplativa människor genom tiderna, liksom i modern tid, har ofta fascinerats av frågan om hur man kan behålla sin andliga känslighet i vardagens brådska. Under det senaste århundradet i USA har till exempel män som Thomas Merton, Thomas Keating och Richard Rohr på olika sätt reflekterat över detta ämne - alla, intressant nog, människor som uppskattar såväl icke-kristen som kristen andlighet. Det finns här en amerikansk kontemplativ tradition som står i dialog med hela världen. Buchman kan ses som en del av denna, även om han i sitt liv var mer aktivt engagerad i sociala och politiska frågor än dessa andra personer.

NOTERA: Frank Buchmans tal finns samlade i Att återskapa världen (London, 1961)